Så tokigt det kan bli..!

Elias och jag skulle hämta Rasmus vid bussen. Vi tog bilen dit, då jag tänkte att vi skulle fara och handla lite när Rasmus klev av. Vi sitter och väntar, ser bussen komma, men den far förbi!? Men vad sjuttsingen???
Vart är Rasmus :O
Tänkte att han kanske missuppfattat mig i morse då jag sa att han skulle åka buss hem. Vi for till skolan, där det bara var två barn ute! Frågade en kille om han sett Rasmus, men det hade han inte.
Men vad fasiken, vart är han :question:
Börjar bli smått nervös. Tankarna börjar komma lite smygandes sådär såsom: Det är nån som kidnappat mitt barn!!! Men hur skulle det ha gått till!? Nä, han satt säkert och pratade och glömde kliva av.. (har hänt en gång tidigare)
När vi nästan är hemma, vem möter vi då inte om.. Rasmus!! Men mammas älskade unge..
Ser att gråten är väldigt nära på honom då han öppnar bildörren:
-Vart var ni? gråter han..
-Men älskade gubben, vart har du varit?
-Jag klev av bussen där jag brukar kliva på.. Jag glömde bort.. (vid ena busshållsplatsen är det aningen närmre att kliva av än där han kliver på)
Stackarn.. :(
Men det gick bra!
Vi bestämde att om det mot förmodan skulle hända igen, så ska han ha en lapp med telenr. i ryggsäcken som han kan ringa!

Ja, så tokigt det kan bli... Men som tur var gick det ju bra :)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0